frustardust

jag lyssnar. och jag vet svaret när jag frågar; kan du inte prata med mig? det är min ångest egentligen. ångest över att relationen inte känns verklig men ändå existerande. och då inser jag att det är så det måste vara för honom. han kanske inte känner sig verklig eller det är min tolkning? jag vill aldrig anklaga någon, beskylla någon. (det tolkar du in i det jag säger.) du är du. det ä fint. jag vill förstå dig. det är mitt mål. fortsätt vara du och JA jag ser faktiskt hur du har öppnat dig för mig. du har öppnat dig så pass att jag inte hinner med att samla ihop bitarna och det är det som ger mig ångest - att JAG inte räcker till. jag hoppas ju att jag kan bli en person som han inte behöver låtsas inför. men jag anar skräcken. en fragmenteringsskräck? jag känner mycket respekt för den.