frustardust

en vän skrev följande till mig;



allt är sådär förvirrande.
vet inte hur jag ska få ut allt.
hanterar allt mycket bättre på sistonde..
men det finns den där punkten då
allt bara failar.

hatar när inte folk kan inse och acceptera
att de har fel ibland, när de upprepar saker
hela tiden om och om igen och ska
få allt bekräftat och allt handlar om dom.
jag pallar det inte.
för.. ska man hela tiden hitta fel på mig,
bli arg, bitcha och klaga på det jag gör
så är det klart jag stänger in mig.
då talar jag inte om varför jag mår som jag gör.

från ena hållet blir jag tillsagd att
jobba på att prata med andra för att lätta
på problemen och för en gång skull kunna
vara den jag vill vara..
men du ditt svin sabbar ju det hela.
jag kommer aldrig ta mig ur det här när
jag hela tiden känner att du bara är i vägen.
fan vad jag har jobbat på att få det
här att fungera, du ser aldrig det jag gör för dig!
jag har lagt all min energi för att få
det här att bli bra, ordna upp det en gång för alla.
jag ställer alltid upp för dig.

jag ser verkar oftast bara smila och skämta, det är jag bra på.
låtsas att jag mår finfint.
(fast, jag skiter i att dölja det ibland, jag orkar inte
och jag skiter i om folk tycker jag är dryg och sad_apa_92_gråt)
det som igentligen pågår i huvudet äter mig inifrån.
jag försöker verkligen! jag gör det.
jag försöker få dig att öppna ögonen för mig och
se mig. kan du göra det?
jag älskar dig.
men kan du inte förstå att det är något som är fel med mig?
kan du inte prata med mig? fan.

att dricka och vara stupfull och bara skratta när du
väl undrar hur jag mår och bara svabbla hjälper inte.

fan, var verkligen tvungen att få ut mig saker.
jag är inte ute efter en massa kommentarer.
jag skiter i det. jag är trött på att få allt att fungera
när jag känner att jag inte får något tillbaka.

jag är fan såjävla trasig.



Och Jag Tänker På Honom med Värme.